En dålig kväll. När jag satt på kontoret och jobbade ringde "vår" handläggare från familjerätten. Jag har inte pratat med henne tidigare, det var hon som hade hand om faderskapsutredningen men hon har bara haft kontakt med Linnéa. Handläggaren hade fått remiss från tingsrätten, om att hon skulle yttra sig angående närståendeadoptionen. Vi skickade nämligen in ansökan för några veckor sedan, men vi hade ingen aning om att den gått ut på remiss. Först kändes det positivt att något äntligen hände, men ju mer hon pratade desto mer upprörd och ledsen blev jag.
För det första har handläggaren till efter påsk på sig att besvara remissen, vilket innebär att det finns stor risk att det inte hinner bli klart innan jag ska vara föräldraledig från juni. Sedan ska hon alltså göra någon typ av utredning som omfattar allt möjligt; hembesök, enskilda intervjuer med mig och Linnéa, utdrag ur olika register, hon skulle på något vis titta på mitt förhållande till Vide Lo, hon vill veta vad våra närstående anser om det hela (!)... frågorna kommer att handlar om varför vi gjort som vi gjort, vad vi "har för inställning" osv. Jag kunde inte låta bli att ifrågasätta vissa saker. Jag har varit lika delaktig som Linnéa från första stund, vi har gått igenom allt tillsammans. Jag ger faan i om Vide Lo har mina gener, och vi har papper på att vi använt oss av en anonym donator (= det finns ingen stackars man någonstans som går miste om sitt barn). Heterosexuella par behöver aldrig svara på frågor om hur deras barn blivit till och varför de gjorde just på det sättet och om det var säkert att det skedde just då, ingen utreder om de är lämpliga föräldrar, trots att det är allmänt känt att en massa barn växer upp med pappor som inte är deras biologiska. För vem kollar det? Och vad spelar det för roll?
Sammantaget likställde handläggaren detta med en "nationell adoption", dvs. de tar ingen som helst notis om att jag på alla sätt (utom rent genetiskt) varit Vide Los förälder från början, det spelar ingen roll att jag hade räknats som det om vi använt oss av den svenska sjukvården osv.
Tur att de flesta hade gått hem från jobbet och att korridoren var öde, jag blev så himla ledsen. Det känns så otroligt orättvist och så förnedrande. Jag är fullt medveten om att vi har en konservativ lagstiftning, men jag vet också att det kan variera ganska stort mellan hur olika kommuner handlägger närståendeadoptioner (om det ens räknas som en sådan längre...?). Droppen var iaf att det tydligen ska ha betydelse vad våra närstående tycker. Hur kan det ens tas i beaktande? Jag kunde inte låta bli att fråga handläggaren vad det skulle innebära om våra familjer var den värsta sortens homofober, skulle det påverka mina möjligheter då? Men det svarade hon inte på. Om jag förstod det rätt så kommer hon iaf inte att ringa runt till våra anhöriga, utan liksom intervjua oss om deras inställning.
Hon sa också att hon hade läst min ansökan och att den var ju "väl formulerad" och förklarade bra varför jag vill adoptera barnet. I ansökan var jag alltså tvungen att skriva anledningar, och det var ganska självklart att det inte räckte med "för att det är mitt barn som jag älskar!". Det är så sjukt att sitta och skriva ner praktiska fördelar, t ex att jag vill att V L ska ha rätt att ärva efter mig... sedan kan jag inte låta bli att undra vad som hänt om jag inte varit så vältalig (lägg märke till ironin), hade jag i det svenska rättsväsendets ögon inte ansetts vara lämplig mamma till mitt barn i sådana fall? Kanske bäst att jag skickar ett tack-kort till mina gamla svenskalärare om det går vägen...
Undrar just varför jag kan bli så upprörd när människor säger att vi ju kommit så långt i Sverige... jag är så jävla less på att många människor verkar tycka att jag iaf ska vara så glad och tacksam att jag får gifta mig och att det går att skaffa barn etc. Mänskliga rättigheter någon? Nej just ja, det gäller ju inte fullt ut för hbtq-personer, vi ska vara nöjda med att vi inte blir kastade i fängelse, nu minns jag... Det gör ganska ont när samhället ständigt stampar på en och man måste kämpa och argumentera för den enklaste sak i världen; jag vill erkännas som förälder till mitt barn.
/E
