Du är mitt barn!

Vad är det med det här samhället och dess besatthet av gener? Hur kan den riktiga pappan anses vara den som en del av barnets gener råkar komma från, och inte den som som levt med barnet, uppfostrat det, älskat det, sett det...? Hur kan biologi ensam slå ut alla andra aspekter som är viktiga i människors liv?

Det är uppenbarligen så otroligt lätt att diskutera kring andra människors verklighet, att pröva sina åsikter utan att riskera något för egen del. Du står inte där tillintetgjord om argumenten för din sak inte är tillräckliga. Om du aldrig någonsin har behövt träda över normen som säger hur ett barn ska bli till, hur kan du någonsin förstå tillräckligt för att insiktsfullt diskutera gener och föräldraskap? Varför måste diskussionen alltid handla om likheterna om föräldern har samma gener som sitt barn, olikheterna om det inte är så? För att människor ser vad de vill se. Speciellt kring fikabordet på kafferasten. Idag har jag känt mig så otroligt tramapd på, så ledsen, så arg och så oändligt ensam. För i praktiken säger de ju att jag inte är den riktiga föräldern. De pratade iofs (givetvis, vad annars..?) utifrån sin heteronormativa värld, där det är en självklarhet att varje barn har en mamma och en pappa. Tydligen gör genen en riktig förälder. Att jag satt där mitt ibland dem och att det var och är så uppenbart att mitt barn inte kommer att ha mina gener, verkade ingen reflektera över. Jag hoppas iaf att det var ren obetänksamhet. Jag tycker också att det är illa om föräldrar inte är ärliga mot sitt barn om hur det kommit till, eftersom själva lögnen i sig då kan anses vara ett svek. Med det inte sagt att sättet barnet kom till på på något vis är fel. Sedan vet ingen heller någon annans skäl till att eventuellt hålla sådana saker hemligt för barnet, det är så otroligt lätt att sitta och döma andra.

Visst hade jag tyckt det varit roligt och spännande att se om vårt barn får mina ögon, min näsa, min mun eller kanske mina tår.. Men ärligt talat, påverkar det egentligen överhuvudtaget någon annan än mig själv och mitt ego om det inte är så? Jag kommer inte på något vis att älska mitt barn mindre för att jag troligen inte kan se några utseendemässiga likheter mellan det och mig. Jag kommer inte på något vis att mindre se det som mitt eget barn. För du är redan mitt barn. Det är jag som läser sagor för dig, det är jag som känner dina sparkar mot min hand, det är jag som sett till att du börjat växa i Linnéas mage, det är jag som längtar efter att få lära känna dig. Att hälften av dina gener råkar komma från någon som lånat oss några celler spelar ingen roll.

Jag önskar bara att jag slapp känna behovet att behöva argumentera för att mitt barn är mitt. Och slapp känna skammen de gånger jag inte finner orden och orken att argumentera. Jag önskar att inte alla frågade om vi vet vem pappan är. Det finns ingen pappa. Det finns en donator och skillnaden är enorm. Det är jag och Linnéa som är föräldrarna till vårt barn.

/Emma